När olyckan är framme

Usch vilken dag det varit och den har tillbringats på sjukhuset med Mio. Imorse skulle han upp i soffan som vanligt men satte sig på huk för nära kanten och ramlade bakåt. Han slog i huvudet och jag kände fort att detta inte bara var "en liten duns". Nästan direkt blev han väldigt trött och hängig så jag ringde 1177 för rådgivning och fick rådet att avvakta eftersom han inte svimmat eller kräkits men om vi inte kunde hålla honom vaken så fick han bara sova 15 min. Skulle han kräkas skulle vi åka direkt in. Jag hann knappt lägga på luren förrän han sov och 10 min senare vaknade han och kräktes. Så av med kläder, in i duschen, på med nya kläder, av med sängkläderna och in i bilen. Påväg till sjukhuset fortsatte han kräkas så utanför akutmottagningen fick vi klä av honom igen. Vi fick komma in direkt och de undersökte honom. Där efter fick vi komma upp till barnavdelningen där vi fick stanna hela dagen. De kom in och undersökte honom en gång i halvtimmen och senare en gång i timmen. Klockan var 8 när han slog i huvudet och jag tror klockan var efter 15 när vi pratade med läkaren sista gången innan vi fick åka hem. Mio har varit så duktig hela dagen och jag är så stolt över honom, vår tuffa lilla kille. Trött är jag efter denna dag så alldeles strax ska jag krypa ner jämte min lilla kille som ikväll fått somna i våran säng för att vi ska kunna ha lite extra koll på honom. Ska pussa och krama lite extra på honom och viska till honom att han är det finaste som finns och att jag älskar honom mer än ord kan beskriva!