Nu är Mios tredje och fjärde spruta avklarade. Och jag måste erkänna att jag blundade just då de stack honom. Jag har inga som helst besvär med sprutor eller nålar när det gäller mig själv. Jag var till och med blodgivare när jag fick vara det och de nålarna är rätt tjocka. Men när det gäller Mio så är det en annan sak. Just för han inte förstår vad som händer och varför de måste göra det. Han var på sådant underbart humör när vi kom till bvc, han skrattade och log mot bvc-tanten och läkaren och charmade dem ordentligt. När vi sedan la honom ner tittade han lite undrande efter ett tag, såg lite fundersam ut innan han började prata glatt igen. Ja då var det dags för mig att hålla ett stadigt tag om hans ben och så stack de honom i varsitt ben samtidigt. Åhh stackarn, hela hans ansikte skrynklades ihop och han blev illröd i ansiktet innan ett gallskrik hördes. Bvc-tanten lyfte snabbt upp honom i min famn och han lugnade sig fort, men han hulkade sig ett litet tag. Det är första gången jag hör honom "hulka" (det var så sött) och då tyckte jag synd om honom. Men som sagt det onda glömdes fort och nu sover han sött i sin lilla säng, tror jag ska göra mig klar för sängen jag med.
Imorgon är det helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar