Oj vad tiden gick snabbt idag. Vila gjorde jag inte utan istället kröp jag upp i soffan med gosefilten och satte på en film. Efter 14 minuter ringer Malin och där far tiden iväg. Under vårt samtal hann Charlie vakna, sitta på pottan och få ny blöja. Jag hann ge honom lunch och jag hann desutom träna! Sista 20 minuterna av vårt samtal gick jag på gåbandet och när vi lagt på avslutade jag med att springa några få minuter. Fy fan vad bra. Tror jag får boka in träningssamtal med Malin varje gång! När jag var klar med träningen insåg jag att klockan hade blivit mycket så det var bara att ta en snabbdusch, byta på Charlie igen och gå och hämta Mio.
Mio hade precis ritat klart en fin teckning när jag kom (en bläckfiks) och höll på att lägga den på sin hylla. Fröken berättade att det hade gått bra efter jag gått, han hade blivit lite ledsen igen sen vid 10 när han skulle gå ut men efter det hade han varit glad och lekt med sina kompisar.
Påväg hem ville Mio klättra i en stor snöhög och dum som jag är så sa jag att det var okey, (även om jag tänkte att han borde ha hjälm då.) Ännu dummare så såg jag att jag fått flera sms (som jag fått när jag pratat med Malin) och kollade på dem istället för att klättra upp med Mio en bit. Hade jag gjort det hade jag märkt att det var alldeles för halt för att klättra på. Han hade kommit en bit när jag ser att han faller och gör en och en halv volt innan han landar, jag vet inte ens hur han landar, jag vet bara att jag kastar mobilen och slänger mig fram till Mio som om jag ska hinna fånga honom. Jag får för mig att jag vänder på honom, men jag vet inte. Jag kommer ihåg att jag undrar om jag får röra honom samtidigt som jag, jo jag vänder honom och frågar om han är okey. Nästa tanke är att jag måste hitta min telefon ifall jag måste ringa efter hjälp. Långt ner mellan några snöklot hittar jag telefonen och går tillbaka till Mio som sitter upp och vi reser på oss. Jag frågar igen hur han mår och om han har ont någonstans, men det har han inte säger han. Han vill upp i snöhögen igen! Inte en chans! Usch vad otäckt det var och jag var skakis länge! Skönt att det gick bra och att han mår bra, värst är det nog med mina ben och armar som jag slog i när jag dök efter honom. Lär vara fint blå och lila imorgon.
2 kommentarer:
Stackars Mio då! Och, fy för att bli så skrämd. Hoppas ni har återhämtat er och att det inte var mer än blåmärken ni fick. Det är tur att barn är relativt mjuka ändå, speciellt med vaddering i form av vinterkläder, och att Mio klarade sig.
Kram!
Ja de är tåligare än vad man tror vissa gånger. Hade det varit en vuxen hade det nog inte gått lika bra. Mio har bara ett pyttelitet blåmärke på ryggen medan mina ben är alldeles lila :)
Man kan ändå tro att han skulle bli lite rädd för att klättra men icke, han var upp i en mängd olika snöberg idag när vi var ute!
Kram
Skicka en kommentar